novellermed1d.blogg.se

      Jag älskar dig och kommer aldrig att glömma dig

 -Vi tackar Alicia Gravsteet för den tid på jorden hon fanns, kom ihåg alla minnen och lev med dem, säger prästen och nickar mot graven. Det var alltså nu det var slut, det var här och nu som jag skulle tacka henne för allt hon gjort för mig, alla situationer som jag behövde henne och hon fanns. Vem skall jag nu vända mig till när jag verkligen behöver någon?  

Jag kliver fram till graven, sätter mig på huk framför fotot på henne, jag lägger rosen på kistan. Jag tittar på det vackra fotografiet på henne, hon var så vacker. 

-Jag älskar dig syster, vet du det? jag kommer aldrig glömma dig, viskar jag tyst och känner hur tårar börjar bildas i ögonen. Jag reser mig upp och går tillbaka och ställer mig vid min plats. Det räckte inte att tänka tillbaka på alla härliga minnen, jag ville att hon skulle få leva längre. Bli vuxen, flytta hemifrån, gifta sig och bli gammal. Hon fick aldrig uppleva det, hon blev bara 18 år. 

Efter begravning skyndade jag mig upp på mitt rum för att byta om, jag hatade dessa svarta kläderna, jag drog istället på mig ett par tajta jeans och ett kort linne. Jag drog några tag med borsten i mitt hår och satte upp det i en hög tofs, jag tvättade snabbt bort det gamla sminket och tog några lager mascara på ögonfransarna. Därefter skyndade jag mig ner till hallen och drog på mig mina vita converse. Var det något som jag behövde så var det att vara för mig själv en stund. 

Jag satte mig ner på parkbänken och begravde mitt ansikte i händerna, varför just jag? 

Kunde det inte varit någon annan som förlorade sin syster? en som inte behövde en lika mycket som jag?

Jag känner hur det börjar vattnas bakom ögonlocken men jag låter dem inte komma, jag vägrar låta mig gråta mer. Inte här, hade Alicia vetat att jag gråtit så mycket över henne hade hon blivit jätte upprörd. Men det var så hon var, hon lät ingen tycka synd om henne. Istället drog jag upp min Iphone ifrån byxfickan och började pilla med den.

-Hello, my name is Louis! Jag tittar upp och ser en kille med randig tröja framför mig.

-Hi, i am Melissa, presenterar jag mig som.

-Okej Melissa, why are you here, all alone? Frågade Louis

-Because i need to be alone, sade jag lite strängare. Vem tusan trodde han att han var? att jag satt här helt ensam för att jag inte hade några vänner eller? 

-I’m sorry, i can go if you wan’t, svarade han tyst och tittade ner i marken.

-Yes, nice to meet you, la jag även till.

-Yeah, nice to meet you to. Can i take you number? Frågade han och vågade möta min blick.

-Yes, of course.

Vi bytte nummer och sedan gav han sig iväg. Varför lät jag honom gå? han var ju trevlig, varför måste jag alltid förstöra allt genom att tänka på min syster. Hon skulle vart super glad över att jag träffat en trevlig kille. Varför skulle hon inte vart det nu, liksom?

From Louis:

’’I wan’t to meet you again, if you wan’t? xx Louis 

Jag blundar och känner hur en tår rullar ner längs min kind, jag tänker på alla stunder vi haft. Allt känns så overkligt! 

Det var bara en månad sedan olyckan inträffade, den där olyckan som tog ifrån min systers liv. I morgon är begravningen, sedan är allt över. Jag kommer aldrig mer att få åka på saker som har med min syster att göra, för hon finns inte längre.

- Melissa, du måste komma ner och äta nu, ropar min mamma nerifrån köket. Typiskt mamma, hon hade aldrig brytt sig om varken mig eller Alicia förrän Alicia miste sitt liv, då blev hon plötsligt rädd att jag skulle svälta ihjäl mig. 

 2 månader tidigare

 -Ja må hon leva, ja må hon leva, ja må hon leva ut i hundrade år, ja visst ska hon leva, ja visst ska hon leva, ja visst skall hon leva ut i hundrade år. Hurra Grattis på 18 års dagen!

Jag räckte över henne min present och hon tog glatt emot den. Hon slet av det lila rosa pappret, hon höll upp den silvriga biljetten. Hennes ögon blev dubbelt så stora och kastade sig in i min famn.

-Tack, tack, tack, tack världens bästa lilla syster! sa hon med tårar i ögon.

-Jag visste ju vad du önskade dig, sade jag och blinkade till henne.

Att gå på en Konsert med One direction var hennes största dröm och jag ville verkligen att den skulle gå i uppfyllelse för henne. 

-TAGGA ONE DIRECTION OM 3 MÅNADER! skrek hon.

 Nutid:

Varje dag sedan min systers död hade det känts konstigt att gå till skolan. Vi brukade alltid gå till skolan tillsammans, jag följde henne alltid till sitt klassrum, kramade henne hejdå och gick sedan vidare till mitt eget klassrum.

Även fast det var en liten omväg att gå förbi hennes gamla klassrum gjorde jag det alltid. Men jag kände mig ensam, alldeles ensam utan henne. Vi var så tajta, nästan som bästa vänner även fast vi var systrar. Ända skillnaden på oss var att Alicia var 18 år och jag bara 16. Annars var vi väldigt lika! Förutom att hon var galen i One direction då men... 

När min syster fyllde 18 år för ett par månader sedan köpte jag en biljett till One directions konsert som är om en månad, hon hade blivit jätte glad. Hon visste ju inte att hon skulle dö innan, inte jag heller...